Poetry.
My writing moves between poetry, contemplation and existential reflection.
Through themes such as transformation, perception, intimacy, identity and interconnectedness,
the texts explore what it means to be human beneath the layers of conditioning, striving and separation.
Inspired by nature, embodied presence, improvisation, Taoist and meditative philosophy, the poems are written as living processes rather than fixed ideas. Much like my relationship to dance and movement, the writing emerges intuitively, through listening, flow and spontaneous discovery rather than control or
pre-planning.
The work often moves between the deeply personal and the universal, balancing vulnerability, stillness
and philosophical inquiry with a grounded sense of human experience.
Nybörjaren.
En ny början är aldrig vad du tänkt.
Jämfört med vad du tänkt är en ny början nästan alltid en besvikelse.
En besvikelse som föddes ur tanken om att vi på något sätt redan borde varit bättre.
Som om vi från början redan besatt den kunskap och färdighet som krävdes för att uppfylla målet.
Målbilden detta dubbelsidiga svärd.
En tanke vars kraft kan samla, motivera och fokusera dig in i aktion.
Men så fort aktionen börjat blir den din värsta fiende.
Målbilden borde därför alltid vara slav till processen och inte tvärt om.
En sann början är att kasta sig ut i det okända.
Låta sin ovetande, nyfikenhet få känna sig fram och upptäcka världen som om för första gången igen.
Tillåtande.
Jag tillåter mig själv att bli uppslukad.
Jag tillåter mig själv att göra fel.
Jag tillåter mig själv att vara en nybörjare.
Varje ögonblick av allt du gör har möjligheten att förvandlas till en ny början.
Bjud in dig själv att återupptäcka.
Se igenom tvärsäkerheten och bli förundrad.
Trotts allt, det värsta som kan hända är att du bara får börja om.
Tröttheten.
Lockad av det ouppnårbara.
Trevandes genom förväntan.
Mjölksyra i benen.
Jag rättade mig in i ledet.
Svor en ed om evig strävan.
Det finns alltid lite mer lycka att mejsla ut.
Fast i att göra något för att vara någon.
Nu har jag fått kramp, fast i själen.
Tystnad, tomhet och ingenting.
Jag har bränt mig på min egen låga.
Det fanns ingen manual.
Jag rycktes med.
Nu brinner jag.
Mitt väsen har förkolnat.
En ofrivillig vila.
Åtminstone nu får jag uppleva hur det är att bara vara.
På avstånd.
Jag ser mig själv, fast på ett avstånd.
På djupet, från tårna till oändligheten.
Jag har vänt mig ut och in.
Jag visar mig själv på avean.
Ljuset från utsidan bländar mitt inre.
Jag låter havet få skölja över mig till ljudet av måssång.
Jag ser livet, fast på ett avstånd.
Disscentrerat, från ett gyllene snitt.
Det gudomliga perspektivet.
Varken här eller där.
Mer från sidan.
Jag ser mig själv från sidan.
Är det här verkligen jag?
Springandes utmed en kurvad linje.
På ena sidan vetandet, på andra alltet.
Allt som verkligen var, och är.
Att vara allt som någonsin kunnat vara till att bli något som är just här.
Med allt, fast på ett avstånd.
Seglandes längre och längre bort.
Jag står ensam kvar på stranden.
Så fann intimiteten mig.
Genom den mjuka sårbarheten blev jag ett med sanden.
Sanden som sträckte sig in under vattnet och bar upp havet för att möta himmeln vid horisonten.
Där möttes vi som ett, inte längre på ett avstånd.
Sällskapet.
Orden var egentligen aldrig viktiga.
Två ljus, långsamt brinnande bredvid varandra.
Omgivna av oändligheten.
Tillsammans.